Först och främst vill jag tacka hela B-gruppen för en helt fantastisk höst!
Vintern som vi tränat för hela hösten är nu i full gång, och jag måste för egen del säga att det känns riktigt bra! Jag befinner mig just nu nere i alperna, närmare bestämt Engelberg i Schweiz, och åker så mycket jag bara kan. Skidåkningen går bra och jag är riktigt taggad på att dra igång tävlingssäsongen i österrikiska Fieberbrunn om några veckor. Ni har säkert hunnit med ganska många tävlingar redan, och jag hoppas att det har gått bra för er!
Idag gick jag från backen och tänkte belåtet att ”Jäklar vad kul det var idag. Det var länge sedan jag hade det så bra!” Plötsligt kom jag på att jag faktiskt tänkte precis likadant igår. Och i förrgår. Och dagen innan det. Antagligen kommer jag att gå hem med liknande tankar även imorgon.
Sanningen är den att jag oftast har riktigt kul när jag åker skidor. Det betyder dock inte att åkningen och träningen alltid har varit en dans på rosor. Bakom varje lyckat åk ligger mycket svett och slit, mycket nerlagd tid och energi, och många dagar av hårt kämpande. Men när just det som man kämpat hårt med till slut fungerar och man får den där sköna känslan i kroppen, då är allt det andra som bortblåst. Känslan av en bra dag i backen. Känslan av att bara vilja göra om det man just gjorde, om och om igen. Man kan nog beskriva den på lika många sätt som det finns skidåkare, eller kort och gott kalla den för just vad den är; skidglädje.
Jag minns att jag först började känna den känslan gående mot Väsjöbackens parkering, på väg hem efter ännu en i raden av lyckade kvällsträningar. Just den känslan fick mig att se fram mot de dagar i veckan då det var dags att få åka skidor igen, och även om det ibland innebar pendeltåg genom hela Stockholm med skidorna på axeln och pjäxorna under armen så var det just skidglädjen som tog mig tillbaka till backen varje träning. Den kom senare att få mig att flytta norrut för att börja på Tärnaby Skidhem, något som många, inklusive mig själv, knappt trodde var möjligt när jag kom till Sollentuna och ville börja åka bana 3 år tidigare.
Därifrån tog den mig vidare ner till alperna, till en verklighet som nu består av att få göra det bästa jag vet, hela dagen, varje dag. Även om jag i skrivande stund är väl medveten om allt jobb det faktiskt krävdes i höst för att spara ihop vinterns budget, så är jag lika medveten om att de minnena kommer att ligga allra längst bak i ett dammigt hörn av mitt huvud när jag lägger den första svängen imorgon. Då spelar slitet ingen roll. Eller är det just på grund av det hårda jobbet som det känns så bra? Jag vet inte säkert, men härligt är det!
Att ha gått från att harva runt i botten av resultatlistorna på mälarcupen, till att åka Europa runt på tävlingar och foto-resor med ett ganska bra sponsorkontrakt i ryggen, har varit en otrolig resa. Jag är helt säker på att den inte varit möjlig om jag inte hade haft roligt på vägen. Vart den vägen leder härnäst vet jag inte, men jag är säker på att så länge jag fortsätter att ha roligt när jag åker så kommer det att bli riktigt bra i slutändan!
Som jag ser det så är det till stor del min skidglädje som har gjort att jag kunnat utveckla min skidåkning som jag har gjort. Har jag under höstens gång lyckats överföra lite av den glädjen till er åkare så är jag mer än nöjd med min insats som tränare! Att under hösten ha fått se er alla utvecklas som skidåkare, och dessutom fått vara med och hjälpt er på traven, har för mig varit både lärorikt och otroligt kul! Men det som verkligen gläder mig, är att jag i så många av er faktiskt kan känna igen precis samma glädje och brinnande intresse för skidåkning som har hjälpt mig att komma dit jag är idag. Det bådar gott inför framtiden!
Så återigen, tack för en härlig höst!
Kör hårt i vinter!
Peter
2010-02-01
